Snart är det dags att lämna fina Nottingham. Jag tänkte därför bjuda på lite vinterbilder runtomkring staden som varit mitt hem de senaste tre månaderna. Jag kommer definitivt att sakna att bo här. Bilderna är inte mina utan helt och hållet snodda från sociala medier (förlåt till fotograferna).

 

I början av december anordnade Broadgate Park en julfest för sina hyresgäster. Det utlovades en fin trerättersmiddag, underhållning, radiostyrda bilar (konstig kombination jag vet..) och dans för ynka 10 pund. Det kunde vi ju bara inte tacka nej till så jag och mina roomies klädde oss julfint och hoppade på bussen till . Det var över förväntat fint, kanske den finaste festlighet jag varit på! 

 

Det första vi möttes av var en stor entré där folk i långa klänningar och kostym stod och minglade medan en utklädd dam stod på en balkong och sjön ut över folksamlingen. Det hela kändes väldigt pampigt, lite extra-allt-känsla ungefär:

 

För en tid sedan, närmare en måndag nu, så var Simon här på besök igen. Vi hade det himla mysigt och jag tänkte dela med mig lite av vad vi gjorde under dessa fem dagar. 

 

Vi gjorde det obligatoriska när man bor i en Robin Hood tokig stad, nämligen åkte till Sherwood skogen och strosade runt bland träd och solsken. Det var dock inte vilka träd som helst vi såg utan the Major Oak stod där så gammal och stor. Dock blev jag lite besviken av att trädet hade massa ställningar runt sig som förstörde naturkänslan men jag är förstående för att träd också behöver lite stöd när de blir äldre, stackarn var ju trots allt mellan 800-1000 år gammal.  

 

I helgen har jag spenderat dagarna vid mitt skrivbord, nästa vecka är nämligen deadline för mina tre uppsatser. Än så länge känns det ganska långt kvar till målet. Även om jag är stressad så har jag en ovanligt avslappnad inställning till det hela och tänker att det löser sig på ett eller annat sätt. Det kommer definitivt inte att bli något av det bästa jag skrivit men det kommer åtminstone bli något, och på engelska dessutom! Jag nöjer mig med det. 

 

Sitta och plugga kan man ju dock inte göra 24/7 när det bara är en vecka som återstår här i fina Nottingham. Därför bjöd lördagskvällen på en mycket bra konsert med White Lies, barhäng i en mysig bar som var fullproppad med random grejer och som avslutning gjorde jag min premiär på KFC. Det är fler än jag som har mycket att göra nu de sista dagarna så idag på eftermiddagen hade vi i korridoren en gemensam och välförtjänt pluggpaus med varma drycker och spel, förutom det så har jag mestadels suttit still på min stol och stirrat mig blind på min uppsats i International Politics of Race.. 

 

Det här kommer kanske låta konstigt, nästintill löjligt, men ibland tänker jag på engelska. Eftersom mitt ordföråd i engelska är mindre än på svenska blir därmed mina tankar mer begränsade och ibland kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv när detta händer. Det är konstigt hur van jag har blivit med det engelska språket. I akademiska samanhang är det fortfarande frustrerande att inte kunna uttrycka sig ordentligt (speciellt när diskussionerna går undan..) men i det vardagliga livet tänker jag knappt på att jag pratar ett annat språk. Det har blivit så naturligt att tanken på att något så simpelt som att beställa kaffe på svenska känns lite konstigt att föreställa sig. Men efter att ha varit hemma i bara någon dag kommer nog allt kännas som vanligt igen skulle jag tro. Det ska bli lite trist att prata svenska dock för allt låter så mycket coolare på engelska... 

Alla som känner mig, eller nej förresten man behöver nog inte känna mig särskilt bra för att förstå att jag är genuint, rakt igenom tokig i julen. I år lite extra mycket eftersom julen innebär mer än vanligt då jag kommer hem till jul, hem till min älskling och vår lägenhet. Julen är då jag äntligen ska få träffa mina vänner och min familj igen. Att göra detta i en miljö fylld med tomtar, glögg och gnistrande julgranar gör ju inte det hela sämre direkt. 

 

Här i Nottingham började julsakerna dyka upp i affärerna direkt efter Halloween och på stadens gator arbetade de med att sätta upp julbelysning mellan pelare och hus. Jag var inte sen med att stå och dreggla över julbelysningen, julgranskulor och annat fint. Nu när vi har gått in i december månad har julen gjort sig ännu tydligare här i Nottingham. Det som förut var stora torget (The Market Square) har nu förvandlats till Winter Wonderland. Där finns gammeldags små bodar säljer varma drycker, mat eller hantverk, julmusik spelas över hela torget och för den lite mer sportiga kan man ta en tur på den lilla skridoskobanan. Himmelriket för en som är så svag för julen som jag, och där ska jag befinna mig idag igen för att inhandla årets julklappar!

 

 

Två veckor. Det är allt som återstår av min tid här i Nottingham. Det känns konstigt att så lång tid har flugit förbi och jag har en känsla av att tiden kommer gå om möjligt ännu fortare nu i slutet. Det är med blandade känslor jag klickade på bekräfta betalning efter att ha tagit mig igenom Ryanairs alla reklamsidor. En del av mig har längtat hem hela tiden och den delen tycker det ska bli så skönt och mysigt att komma hem igen, framförallt för att få träffa min saknade familj och vänner. Men en annan del av mig har trivts så himla bra här både med staden, kulturen och människorna jag har träffat. Att åka härifrån innebär mer än återförening hemma i Sverige, det innebär ett jag-vet-inte-om-vi-ses-igen-hejdå till alla jag träffat här vilket känns ledsamt, speciellt de härliga tjejer som jag har bott med den här terminen. Förhoppningsvis kommer vi att ses någon gång igen (har ju fått ytterligare anledning att vilja åka till Paris och Australien) men det blir aldrig mer att vardagligt träffas i köket.

 

Förutom människorna jag träffat här så finns det mycket mer jag kommer att sakna. Jag kommer sakna alla möjligheter som är en del av storstadslivet, att det alltid finns något att göra om man känner för det. Många event fredag som tisdag, restauranger/barer överallt, resor, vandringar ja det finns alltid något att göra för alla smaker. Jag kommer också att sakna prisnivån som gör det möjligt att nyttja alla dessa möjligheter. Att leva här är billigt när man kommer från ett dyrt land som Sverige. Allt från mat på Tesco till event till kläder till alkohol (galet billigt på clubarna, 15 kr för en shot... bra eller dåligt lämnar jag osagt) är billigare än hemma. Som student hör det till att varje gång betalkortet dras i mitten av månaden höra en liten röst inombords säga "jag borde inte..", men här har jag sluppit den känslan, lyx!

 

En av de största sakerna som jag kommer att sakna med Nottingham och Storbritannien överlag är deras öppenhet. Människor här är mycket mer öppna än hemma i Sverige. Att prata med en främling anses inte märkligt utan faller sig naturligt och har även börjat göra så för mig. När Therése och jag åkte buss in till stan vittnade vi en ca 30årig proper kvinna ge livsråd till en yngre student. Hon hade lyssnat på hans konversation med sin kvinnliga medresenär och när medresenärer stigit av säger hon vänligt till studenten att "det finns mer i livet än studier, du måste njuta av livet det värdesätter också arbetsgivare, de vill inte ha någon som har toppbetyg de vill ha rätt personlighet". Det slutar med att de har en liten konversation och studenten avslutar med att säga "Tack jag uppskattar att du säger det" innan han stiger av bussen. Therése och jag såg på varandra med förvånad min och utan att säga ett ord visste vi vad den andra tänkte, "det där skulle aldrig hända i Sverige". Det här var kanske ett av de lite mer extrema fallen men det är svårt att förklara den öppenhet och vänlighet som finns överallt. Frågar man en främling om hjälp är det mest troligt att de inte släpper en ur sikte förren de lyckats hjälpa till, om det så innebär att följa med hela vägen till busshållsplatsen eller att rita på en karta. Denna öppenhet och vänlighet är svår att inte anamma eftersom den finns överallt. Jag som i vanliga fall brukar vara blyg finner mig trivas i situationer som för tre månader sedan skulle gjort mig obekväm, en känsla som jag hoppas kommer att finnas kvar när jag kommer hem. Så bli inte förvånade om jag tackar busschauffören när jag går av bussen, frågar allt och alla om hjälp eller ber om ursäkt för minsta lilla. 

 

Så det är både med lättnad och en klump i magen som jag kommer att sätta mig på flyget härifrån. Lättnad för att äntligen få komma hem till min kära sambo och lägenheten, ledsamt för att jag har trivts så himla bra och haft så roligt under min tid här så jag inte vill att den ska ta slut.