I måndags var första mötet på skolan, vi hämtade välkomstpaket med info om hur man registrerar sig, läste blanketterna, blev förvirrade, gick tillbaka och frågade frågor, blev mer förvirrade osv. Ungefär så såg min måndag ut fram till klockan två då vi gick på en presentation för alla utbyesstudenter om hur den byråkratiska delen går till. Efter att ha gått på flertalet informationsmöten kan jag nu andas ut och invänta måndagens kursstart. Det ska bli spännande och jag ser faktiskt fram emot att börja plugga nu. Det beror delvis på att jag är en studienörd men också att jag bara valde kurser utifrån intresse istället för det som är "bra att ha". Jag fick plats på de kurser jag hade önskat att läsa så den här hösten kommer jag gräva ner mig i följande:

• Intervention in Africa
• International Politics of Race
• Cognitive Psychology

 

Idag har det gått nio dagar sedan jag lämnade Sverige och det känns som att jag har varit här i en evighet redan. Det har varit nio väldigt intensiva dagar och vi har hunnit göra mycket. Det känns väldigt skönt att jag och Therése bodde inne i centrum några dagar och orienterade oss innan vi flyttade in här på Broadgate Park i söndags. Nu har vi koll på bussar in till stan, hittar någorlunda bra i centrum och har sett en del turistgrejer så vi kan bara fokusera på studierna och korridorslivet en tid framöver. Bloggandet har fått vila några dagar då jag knappt har haft tid att reflektera över vad som händer, än mindre skriva ner vad som händer. Men nu tänkte jag ta mig tid att berätta lite hur de första dagarna har varit. 

 

LÖRDAG. Efter att ha dansat discodans hela fredagsnatten vaknade jag trött och aningens spänd för lördagen var nämligen den dag vi skulle få hämta nyckeln till vårt boende. Med en varsin resväska släpandes bakom ryggen promenerade vi till Victoria centre där vi trodde att bussarna gick ifrån men icke, så vi fick lite mindre glada släpa vidare på de tunga väskorna. Plötsligt får vi se vår buss åka förbi men den stannar inte på någon av hållplatserna på den gatan vi befinner oss vilket resulterar i att vi, i ett desperat försök att se vart den stannar, halvspringer efter bussen men tappar bort den bakom ett gatuhörn. Vi fortsätter vidare i hopp om att hitta busshålssplatsen med rätt nummer men istället får vi se en märklig situation. En man kommer springande i full fart mitt i gatan, han håller något guldigt i handen och strax där efter kommer en annan man utspringandes från en butik och ropar "Stop that man!". En gående på andra sidan trottoaren försöker stoppa mannen men misslyckas och de båda ramlar ner på asfalten. Mannen som verkar vara på flykt reser sig snabbt upp och fortsätter att springa i full fart, men han hinner inte långt förrän en annan gående sticker ut benet framför honom och fäller krokben. Återigen ramlar båda men den här gången hinner några andra fram för att hålla fast tjuven. Att tilläga är att jag och Therése stod som fågelholkar och bara undrade vad som hände, det kändes som vi var i en film eller nått. Ibland känns allt lite som en film här, jag tror det är mycket den brittiska accenten som gör det. Efter att ha blivit förvirrade av storstadstrafiken och bevittnat civilkurage mitt på blanka dagen hittade vi rätt buss och efter en kort registrering hade vi äntligen varsin nyckel i handen. 

 

I vår korridor var det inga andra som var där på lördagen så vi lämnade väskorna och åkte till Ikea för att storhandla. Det fanns verkligen ingenting i köket så det blev en del grejer i vår kundvagn, vilket känns ganska surt eftersom det inte är någonting vi kan ta med hem. En liten intressant parentes var att det är 21 års åldersgräns på att köpa knivar här, vanliga små hushållsknivar alltså. Med en varsin full blå Ikeakasse åkte vi tillbaka till hotellet i en ännu fullare buss.

 

SÖNDAG. Nu var det dags, inflytt på riktigt. Vi var så stressade över att vi skulle hinna handla mat innan vi var tvugna att checka ut på hotellet så nerverna hann aldrig riktigt komma upp till ytan men jag tror de fanns där ändå. Efter att ha gjort ett tappert försök att släpa ca 20 kg väska plus en full ikeakasse till bussen insåg vi hur dumsnåla vi var och tog taxi istället, vilket det definitivt var värt då taxi inte ens är dyrt här. 

 

När vi anlände till korridoren möttes vi av två tjejer från Australien och senare under dagen droppade det in en tjej från Frankrike och en från Österrike. Så vi är ett gäng på sex tjejer som alla verkar trevliga tycker jag. På söndagkvällen packade vi bara upp våra grejer och var på en välkomstgrej där diverse viktiga personer höll tal. 

 

Som avslutning kommer lite mobilbilder från mitt rum som jag inte alls gillade till en början men som känns helt okej nu.

 

Fredagen var en lugn men ändå händelserik dag. Solen lyste så vi startade dagen med en promenad till St Marys Church där det sägs att Robin Hood blev tillfångatagen. Har jag nämnt att Robin Hood är något av ett helgon här, han är överallt i nutid som dåtid.  

Idag vaknade vi upp till ett grått och regningt Nottingham så vi startade dagen med att gå in i affären bredvid hotellet och införskaffa ett paraply. Sedan trotsade vi regnet och tog bussen till universitetsområdet för att spana in platsen där vi kommer att spendera våra höstdagar. Väl framme blev jag helt lyrisk av hur fint och maffigt campus var. Universitetet ligger precis vid en sjö och det är väldigt fin natur runtomkring byggnaderna. Vi gick in ett av husen som tycks vara en samlingsplats för att äta lunch då det fanns flera restauranger. Efter att ha fått lite mat i magen gick vi vidare för att titta på byggnaderna för respektive ämnesområde. Dessa var inte i närheten av den standard som det är på huvudbyggnaderna, därför fastnade de inte heller på någon av mina bilder men jag har ju ett tag på mig att lyckas få ett kort på de hus där jag håller till. 

 

Utöver att besöka universitet så tittade vi även in på Broadgate Park där vi ska flytta in i helgen. Området såg helt okej ut och låg bara cirka tio minuters gångväg från campus. 

 

 

 

Såhär fina hus finns det gott om!

 

 

 

Nu är nedräkningen slut och jag är på plats i Nottingham. Skolan börjar inte förrän om ytterligare några dagar så jag njuter av ledigheten. Ibland känns det som att jag bara är här på semester och ska åka hem om några dagar. Jag kan inte riktigt förstå att jag ska stanna till julen, men det kommer väl i samband med att studierna och vardagslivet drar igång. 

 

Flygresan gick förvånadsvärt bra för att vara min första luftfärd utan sällskap. På flygplatsen mötte jag sedan Therése och en fyra timmars lång bussresa väntade innan vi var framme i Nottingham. På vägen fick vi se en del av England vilket var roligt men det gjorde mig också nervös. Vi åkte igenom städer med vackra gamla byggnader som var typiskt brittiska enligt min mening, men också städer med fallfärdiga byggnader som kanske också är typiskt brittiska på sitt vis. Jag insåg att jag inte har någon aning om hur staden där jag kommer spendera mina kommande månader ser ut eller är. Det kan vara världens finaste men också hur otrevligt som helst. Efter den insikten tenderade varje litet gupp eller rödljusstopp att göra mig illamående.

 

Väl framme på busscentralen i Nottingham sjönk mina förväntningar ytterligare efter att ha stött på en konstig kvinna som vi fortfarande är osäkra på om hon spottade på Theréses väska eller inte, frågat poliser om hjälp för att läsa en karta och släpat 35 kg bagage för en lång uppförsbacke. Behöver jag säga att det var himelskt skönt att somna i hotellsängen den kvällen.

 

Idag vaknade jag med noll förväntningar, gick utanför dörren, runt kvarteret och kände en liten sten ramla från mina axlar. Nottingham är jättefint. Vackra gamla byggnader, blandat med några nya såklart. Fina torg och mysiga caféer. Pubar och öl i varje gatuhörn. Jag kommer trivas här. 

 

Idag besökte vi Nottingham Castle, förutom ett fint slott fanns där en mysig trädgård och ett museum om stadens historia och dess stora stolthet, Robin Hood. Slottet ligger som på ett berg, mer likt en gigantisk rund sten, så det var en fantastisk utsikt över staden och jag insåg att den var mycket större än vad det känns som när man strosar fram på små gator. Från berget kunde vi se universitetets största byggnad. Dit ska vi åka imorgon. Det blir spännande att se, återigen ett lotteri mellan fantastiskt fint och fult. Jag hoppas på det första eftersom vi nog kommer spendera den mesta tiden där. 

 

Jag ville visa lite bilder från dagen men det tycks inte wifi vilja så det får bli en annan dag. Godnatt!

 

 

 

Nu börjar förberedelserna inför hösten lida mot sitt slut och tur är väl det eftersom det bara är tre dagar kvar till avfärd. Resväskorna står nästintill färdigpackade i hallen och väntar på att flyga till England med mig. Det enda som återstår är att packa det sista och skriva ut flygbiljetten sen är jag är good to go. Jag inbillar mig att det är lika bra att slänga in lite engelska uttryck här och var så kanske det inte blir lika chockartat när jag ska ha min första riktiga konversation på engelska. Jag ser nämligen framför mig hur jag stapplar på orden och stammar fram något som låter likt en brusig radiokanal där man bara hör vart annat ord, samtidigt som jag möts av frågande blickar "what the hell did she just say??!". Men sen tänker jag att vad gör väl det, om jag nu låter som en kråka eller kanske måste fråga samma sak tre gånger innan glödlampan tänds så till slut har jag ju förhoppningsvis lärt mig något vilket är målet med hela den här resan. Och vilket sätt är bättre att inleda en konversation med än ett gott skratt? Att skrattet sedan är åt mig, det kan jag ta. 

 

Det finns mycket som gör mig nervös inför den här hösten, språket minst sagt, men faktiskt ingenting som inte är blandat med en viss känsla av spänning och längtan. Jag längtar efter allt från att bo i kollektiv, gå med i societies till att gräva ner näsan i kurslitteraturen och spendera en hel dag i biblioteket. Jag längtar också efter att få besök av min kära sambo i mitten av september. Summasumarum, jag tror att den här hösten kommer bli fin. Nu ska jag nujta ordentligt av mina sista dagar hemma med vänner och familj.  

 

 

En vecka och två dagar, det är allt som återstår innan jag flyttar mitt pick och pack till Nottingham, England. Det är över ett halvår sedan som jag spenderade varje ledig minut med att läsa om univeristet i världens alla hörn. Trots överväldigande antalet möjligheter tog det inte lång tid för mig att fastna för just University of Nottingham. Anledningen: de har ett stort utbud av intressanta statsvetenskapliga kurser och min önskan var att plugga i ett engelskttalande land för att utveckla språket så mycket som möjligt. Ska jag vara helt ärlig tänkte jag lite i banorna "Nottingham eller ingenting alls".   

 

Nu sitter jag alltså här, sju månader senare, och räknar ner dagarna. Tänk så det kan gå, från att noga skriva ihop en ansökan och lusläsa minst tjugo gånger, till att bli antagen till mitt förstahandsval, till att snart faktiskt åka iväg. Det är med blandade känslor jag möter den här kommande terminen. En vecka och två dagar är vad som återstår innan jag ska säga hejdå till nära och kära hemma i Sverige, men det är också den korta tid som är kvar innan jag får testa leva en dröm. 

 

För att hålla er där hemma uppdaterade om vad som försigår tänkte jag skriva i den här bloggen under min termin som utbytesstudent. Jag önskar att jag kunde ge några föraningar om vad bloggen kommer att handla om, men jag har verkligen ingen aning om vad som väntar mig i höst. Allt jag vet är att jag ser fram emot att ta reda på det och dela med mig av erfarenheterna, både positiva och mindre positiva!

 

Om det är något jag har lärt mig under min tid som student så är det att Wikipedia är en alldeles utmärkt förstakälla, så här finns en länk för den som är nyfiken på University of Nottingham.

 

Välkommen och på återseende!

Pernilla