I skrivande stund sitter jag vid mitt skrivbord och är alldeles mätt i magen. Cecilé stod för middagen ikväll och bjöd på smarriga crêpes a la france, med nutella! På vägen hem från universitetet idag tog jag är liten promenad runt sjön och under tiden hann mörkret falla över Nottingham. Trent building lyste så fint så jag var tvungen att knäppa ett kort. Och ett kort på Lakeside Art Centre. Och ett kort på området där jag bor. Det blir mörkt så fruktansvärt fort nu när det är vintertid. Redan klockan sex har ljuset sagt godnatt. 

I mina hörlurar går just nu den här låten på repeat: James Blake – Retrograde

 

Att bo i korridor innebär att dela kök med fem andra personer, något som kändes lite skrämmande innan min avresa. Tänk om alla vill laga mat samtidigt? Hur ska man få plats på en hylla? (bara jag och Simon brukar ju knappt få plats i ett kylskåp) Tänk om någon i korridoren är fruktansvärt ohygienisk i köket? osv osv.. Dessa tankar snurrade i mitt huvud innan jag flyttade in i mitt lilla rum här på Broadgate Park. Det visade sig att det var slöseri på tankeverksamhet för allting har fungerat alldeles utmärkt hittills och jag tycker det är roligt att så fort man är sugen på sällskap är det bara att gå ut i köket. Ordspråket att man inte vet förrän man har provat stämmer ännu en gång. Enda nackdelen jag kan komma på med gemensamt kök är att det ibland luktar så mycket godare om de andras mat än min egen, vilket gör att jag bara vill hugga in i deras mat istället.. Speciellt en tjej som brukar laga asiatisk mat, det luktar alltid så smarrigt!

 

Än så länge har vi haft två korridors-middagar. Den första stod jag och Therése för och vi ville bjuda på något typiskt svenskt och vad är då inte bättre än kötbullar, potatis och brunsås. Till vår stora förtvivland fanns det varken lingon eller lingonsylt att få tag i, men trots en enligt oss okomplett maträtt tyckte våra korridorsvänner att det var riktigt gott! Dock så hade alla utom en av dem ätit köttbullar på Ikea innan så det var ingen revolutionernande nyhet för dem. Den andra middagen bjöd Gemma från Australien/Kina på. Hon hade gjort olika sorters dumplings (små degbollar med valfri fyllning, lite likt kroppkakor fast utan potatis). Jag hade hört talas om dumplings innan men aldrig ätit det så det var roligt att testa, och gott var det också. Imorgon kväll ska Cecilé och hennes kompis som också är från Frankrike bjuda på crêpes, det ser jag fram emot!

Igår kväll hade vi blockparty, en fest för alla som bor i vårt hus (Hazels). Det var en trevlig tillställning och jag insåg att det var betydligt fler än jag trodde som jag inte hade mött alls tidigare, så det var en rolig överraskning. Efter en halvtimme med lite obekväma artighets konversationer och folk i rader längs med väggarna blev det riktigt härlig stämmning! Jag träffade väldigt många härliga människor ståendes där på korridorens heltäckningsmatta. Det disskuterades allt från societies, resor och break-ups till reklambranchen och Kinas censur av sociala medier så som Facebook. Att tillägas är att jag pratade om detta med en tjej från Kina och en från Korea, det var minst sagt intressant och lärorikt! 

Förra helgen var Simon här på besök och gudars vad jag har saknat honom. Vi hade en så underbart bra helg att jag tyckte han kunde stannat kvar och bott här i mitt rum med mig. Men vi båda visste ju att det inte gick så vi passade på att njuta ordentligt av att få umgås de dagar vi hade. Vi åt på fina restauranger, tittade på lite turistattraktioner och promenerade runt i ett höstigt Nottingham. Jag tänkte dela med mig av några bilder från en av de finaste helgerna i mitt liv.  

 

Istället spelade vi lite spel i hopp om att vinna ett bamsestort gosedjur att krama om natten. Det fanns många roliga spel, nästan inget var bara lotteri vilket var roligt men kanske inte till vår fördel. Det var allt från luftgevär, basket och potatiskastning till att fiska upp ankor ur en damm. Det var på den sistnämnda som vi båda fick napp och jag vann min kära lilla snögubbe som numera går under namnet Mr. Snowman och bor med mig i mitt lilla rum. Att det sedan var vinst varje gång på det spelet hör ju inte historian till..

Godnatt från mig och Mr Snowman!

 

Nu var det ett tag sedan jag skrev här sist. Det har varit fullt upp med att plugga och vardagslivet har verkligen dragit igång här nu men jag försöker att fortsätta göra saker så det inte blir för mycket vardag. Efter min första vecka här skrev jag ett inlägg som jag av någon anledning aldrig publicerade, tänkte dela med mig av det nu även om det är aningen inaktuellt då det handlar om uppstarten.

 

                                                                         ***

 

Här på Nottinghams University har de något som kallas för Week One, det är till för alla som börjar sitt första år på universitetet, alla så kallade freshers. När vi anlände till vårt boende på Broadgate Park fick vi ett neongult obekvämt armband att sätta på vår handled. Armbandet gav oss tillåtelse att gå på alla aktiviteter som ordnades under veckan. Första veckan skiljer sig ganska mycket från hur det var att börja universitetet i Sverige. Här fanns det varje dag flera aktiviteter att välja på, beroende på vad man var sugen på att göra för stunden. Det erbjöds pub quiz, komedi, filmvisning och festligheter, någonting för alla intressen. En stor skillnad från hur det gick till i Linköping är att här är det dem som bor på samma område som man gör aktiviteter med, inte program/kurs-kamraterna. De är väldigt stolta över vilket område man tillhör vilket blev uppenbart för oss när vi åkte buss och hörde någon support-liknande sång om hur bra Broadgate Park var och hur dåliga andra "halls" var.

 

Än så länge har jag har umgåtts väldigt mycket med andra utbytesstudenter eftersom vi alla bor i samma hus. Det är ganska skönt faktiskt eftersom de brittiska studenterna bara är 18 år när de börjar plugga på universitetet medan de flesta utbytesstudenter är äldre. Att det är en sådan skillnad på att vara 18 och 22 var en ny insikt för min del. Det har funnits ett antal stunder då jag genuint har känt mig gammal här, men det kanske har mer med mentalitet än siffror att göra. Jag är ju trots allt tjejen som blev kallad pensionär (av en pensionär) när jag var tretton år. Vilket som, så trivs jag med det.

 

Min Week One har varit väldigt rolig. Den startade med ett back-to-school-party och på vägen dit träffade vi flera utbytesstudenter som bor i samma hus som oss. Med nördglasögon och grön klänning dansade vi hela kvällen på ett trångt och extremt svettigt dansgolv.  

 

Andra aktiviteten jag gick på under Week One var en hypnosshow. Jag hade aldrig varit på något liknande innan så visste inte vad jag skulle förvänta mig. Det visade sig vara väldigt underhållande mer åt det komiska än seriösa hållet. Om de utvalda ur publiken bara var riktigt bra skådespelare eller blev hypnotiserade är en annan fråga.. 

 

Här på området där jag bor bjöds det på BBQ en dag under Week One. Vi var inte sena med att hugga in på varsin hamburgare och sitta i solen och äta. Utöver mat så bjöds det även på rosa sockervadd som vi såklart var tvugna att smaka. Sittandes på en bänk i solen med en varsin sockervaddspinne i handen såg det nog snarare ut som att vi hade börjat lågstadiet än universitetet.

 

 

 

 

 

Som avslutining på en intensiv men rolig första vecka var vi ett gäng utbytesstudenter som promenerade till Wollaton Hall. Det är ett slott och en stor park som ligger alldeles i närheten av vårt boende och universitetet. Det är också den plats där den nyaste Batman filmen spelades in vilket många fascinerades över, jag lite mindre eftersom jag inte har sett filmen. Det var otroligt vackert där och förhoppningsvis blir det mer promenader dit. Vädret var fint och vi hade hört att det skulle regna kommande vecka så vi passade på att ligga i gräset och njuta av solen.