Snart är det dags att lämna fina Nottingham. Jag tänkte därför bjuda på lite vinterbilder runtomkring staden som varit mitt hem de senaste tre månaderna. Jag kommer definitivt att sakna att bo här. Bilderna är inte mina utan helt och hållet snodda från sociala medier (förlåt till fotograferna).

 

I början av december anordnade Broadgate Park en julfest för sina hyresgäster. Det utlovades en fin trerättersmiddag, underhållning, radiostyrda bilar (konstig kombination jag vet..) och dans för ynka 10 pund. Det kunde vi ju bara inte tacka nej till så jag och mina roomies klädde oss julfint och hoppade på bussen till . Det var över förväntat fint, kanske den finaste festlighet jag varit på! 

 

Det första vi möttes av var en stor entré där folk i långa klänningar och kostym stod och minglade medan en utklädd dam stod på en balkong och sjön ut över folksamlingen. Det hela kändes väldigt pampigt, lite extra-allt-känsla ungefär:

 

För en tid sedan, närmare en måndag nu, så var Simon här på besök igen. Vi hade det himla mysigt och jag tänkte dela med mig lite av vad vi gjorde under dessa fem dagar. 

 

Vi gjorde det obligatoriska när man bor i en Robin Hood tokig stad, nämligen åkte till Sherwood skogen och strosade runt bland träd och solsken. Det var dock inte vilka träd som helst vi såg utan the Major Oak stod där så gammal och stor. Dock blev jag lite besviken av att trädet hade massa ställningar runt sig som förstörde naturkänslan men jag är förstående för att träd också behöver lite stöd när de blir äldre, stackarn var ju trots allt mellan 800-1000 år gammal.  

 

I helgen har jag spenderat dagarna vid mitt skrivbord, nästa vecka är nämligen deadline för mina tre uppsatser. Än så länge känns det ganska långt kvar till målet. Även om jag är stressad så har jag en ovanligt avslappnad inställning till det hela och tänker att det löser sig på ett eller annat sätt. Det kommer definitivt inte att bli något av det bästa jag skrivit men det kommer åtminstone bli något, och på engelska dessutom! Jag nöjer mig med det. 

 

Sitta och plugga kan man ju dock inte göra 24/7 när det bara är en vecka som återstår här i fina Nottingham. Därför bjöd lördagskvällen på en mycket bra konsert med White Lies, barhäng i en mysig bar som var fullproppad med random grejer och som avslutning gjorde jag min premiär på KFC. Det är fler än jag som har mycket att göra nu de sista dagarna så idag på eftermiddagen hade vi i korridoren en gemensam och välförtjänt pluggpaus med varma drycker och spel, förutom det så har jag mestadels suttit still på min stol och stirrat mig blind på min uppsats i International Politics of Race.. 

 

Det här kommer kanske låta konstigt, nästintill löjligt, men ibland tänker jag på engelska. Eftersom mitt ordföråd i engelska är mindre än på svenska blir därmed mina tankar mer begränsade och ibland kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv när detta händer. Det är konstigt hur van jag har blivit med det engelska språket. I akademiska samanhang är det fortfarande frustrerande att inte kunna uttrycka sig ordentligt (speciellt när diskussionerna går undan..) men i det vardagliga livet tänker jag knappt på att jag pratar ett annat språk. Det har blivit så naturligt att tanken på att något så simpelt som att beställa kaffe på svenska känns lite konstigt att föreställa sig. Men efter att ha varit hemma i bara någon dag kommer nog allt kännas som vanligt igen skulle jag tro. Det ska bli lite trist att prata svenska dock för allt låter så mycket coolare på engelska... 

Alla som känner mig, eller nej förresten man behöver nog inte känna mig särskilt bra för att förstå att jag är genuint, rakt igenom tokig i julen. I år lite extra mycket eftersom julen innebär mer än vanligt då jag kommer hem till jul, hem till min älskling och vår lägenhet. Julen är då jag äntligen ska få träffa mina vänner och min familj igen. Att göra detta i en miljö fylld med tomtar, glögg och gnistrande julgranar gör ju inte det hela sämre direkt. 

 

Här i Nottingham började julsakerna dyka upp i affärerna direkt efter Halloween och på stadens gator arbetade de med att sätta upp julbelysning mellan pelare och hus. Jag var inte sen med att stå och dreggla över julbelysningen, julgranskulor och annat fint. Nu när vi har gått in i december månad har julen gjort sig ännu tydligare här i Nottingham. Det som förut var stora torget (The Market Square) har nu förvandlats till Winter Wonderland. Där finns gammeldags små bodar säljer varma drycker, mat eller hantverk, julmusik spelas över hela torget och för den lite mer sportiga kan man ta en tur på den lilla skridoskobanan. Himmelriket för en som är så svag för julen som jag, och där ska jag befinna mig idag igen för att inhandla årets julklappar!

 

 

Två veckor. Det är allt som återstår av min tid här i Nottingham. Det känns konstigt att så lång tid har flugit förbi och jag har en känsla av att tiden kommer gå om möjligt ännu fortare nu i slutet. Det är med blandade känslor jag klickade på bekräfta betalning efter att ha tagit mig igenom Ryanairs alla reklamsidor. En del av mig har längtat hem hela tiden och den delen tycker det ska bli så skönt och mysigt att komma hem igen, framförallt för att få träffa min saknade familj och vänner. Men en annan del av mig har trivts så himla bra här både med staden, kulturen och människorna jag har träffat. Att åka härifrån innebär mer än återförening hemma i Sverige, det innebär ett jag-vet-inte-om-vi-ses-igen-hejdå till alla jag träffat här vilket känns ledsamt, speciellt de härliga tjejer som jag har bott med den här terminen. Förhoppningsvis kommer vi att ses någon gång igen (har ju fått ytterligare anledning att vilja åka till Paris och Australien) men det blir aldrig mer att vardagligt träffas i köket.

 

Förutom människorna jag träffat här så finns det mycket mer jag kommer att sakna. Jag kommer sakna alla möjligheter som är en del av storstadslivet, att det alltid finns något att göra om man känner för det. Många event fredag som tisdag, restauranger/barer överallt, resor, vandringar ja det finns alltid något att göra för alla smaker. Jag kommer också att sakna prisnivån som gör det möjligt att nyttja alla dessa möjligheter. Att leva här är billigt när man kommer från ett dyrt land som Sverige. Allt från mat på Tesco till event till kläder till alkohol (galet billigt på clubarna, 15 kr för en shot... bra eller dåligt lämnar jag osagt) är billigare än hemma. Som student hör det till att varje gång betalkortet dras i mitten av månaden höra en liten röst inombords säga "jag borde inte..", men här har jag sluppit den känslan, lyx!

 

En av de största sakerna som jag kommer att sakna med Nottingham och Storbritannien överlag är deras öppenhet. Människor här är mycket mer öppna än hemma i Sverige. Att prata med en främling anses inte märkligt utan faller sig naturligt och har även börjat göra så för mig. När Therése och jag åkte buss in till stan vittnade vi en ca 30årig proper kvinna ge livsråd till en yngre student. Hon hade lyssnat på hans konversation med sin kvinnliga medresenär och när medresenärer stigit av säger hon vänligt till studenten att "det finns mer i livet än studier, du måste njuta av livet det värdesätter också arbetsgivare, de vill inte ha någon som har toppbetyg de vill ha rätt personlighet". Det slutar med att de har en liten konversation och studenten avslutar med att säga "Tack jag uppskattar att du säger det" innan han stiger av bussen. Therése och jag såg på varandra med förvånad min och utan att säga ett ord visste vi vad den andra tänkte, "det där skulle aldrig hända i Sverige". Det här var kanske ett av de lite mer extrema fallen men det är svårt att förklara den öppenhet och vänlighet som finns överallt. Frågar man en främling om hjälp är det mest troligt att de inte släpper en ur sikte förren de lyckats hjälpa till, om det så innebär att följa med hela vägen till busshållsplatsen eller att rita på en karta. Denna öppenhet och vänlighet är svår att inte anamma eftersom den finns överallt. Jag som i vanliga fall brukar vara blyg finner mig trivas i situationer som för tre månader sedan skulle gjort mig obekväm, en känsla som jag hoppas kommer att finnas kvar när jag kommer hem. Så bli inte förvånade om jag tackar busschauffören när jag går av bussen, frågar allt och alla om hjälp eller ber om ursäkt för minsta lilla. 

 

Så det är både med lättnad och en klump i magen som jag kommer att sätta mig på flyget härifrån. Lättnad för att äntligen få komma hem till min kära sambo och lägenheten, ledsamt för att jag har trivts så himla bra och haft så roligt under min tid här så jag inte vill att den ska ta slut.   

Vaknade, åt frukost till ett avsnitt av Sex and the City och gjorde mig redo för skolan

Promenerade till bibblan och peppade för en effektiv pluggdag

Pluggade bra ända fram tills en person i biblioteket började harkla sig konstant

Bytte plats

Pluggade bra ända tills internet slutade fungera

Bytte plats och köpte kaffe

Fortfarande inget internet, så började promenera hemåt

Köpte kaffe och en universitets-tröja på vägen hem

Drack kaffe och peppade för att plugga

Städade och peppade för att plugga

Åt mandarin och peppade för att plugga

Skriver blogginlägg och har gett upp hoppet om en effektiv pluggdag...

 

 

 

Härom veckan vaknade jag till solsken så jag bestämde mig för att ta en höstpromenad runt University Park med kameran i högsta hugg. Det var verkligen en höstig dag. Träden var gula och luften kall. På eftermiddagen kurade jag ihop mig på ett fik i Beeston, drack cappuccino och läste "Silent War". Det är en del av min kurslitteratur men det är den bok jag tycker allra mest om så det känns alltid lite extra lyxigt när det är dags att läsa den jämfört med den övriga kurslitteraturen. Något annat som har blivit min favorit den här hösten är cappuccino, jag dricker det nästan varje dag. Det är så smarrigt med mjölkskum och på de flesta fik toppas skummet med lite siktad kakao, mumsfillibabba!

I lördags utforskade jag Manchester tillsammans med två av mina korridorsvänner. Vi hade otur med vädret då det regnade mycket näsintill hela dagen samt haglade och åskade vid vissa tillfällen. Det blev därför inte så mycket promenerande runt i staden utan vi gick mest från en affär till en annan till ett fik till en affär till en restaurang o.s.v. för att undvika att bli dyngsura (vilket jag ändå inte lyckades med..). Vi hann dock se det vi ville ändå, däribland en konst och hantverks marknad, ett gammalt bibliotek i Harry Potter-stuk och Manchester United's hemmaarena Old Trafford. 

 

   

Förra helgen åkte som sagt jag och min rumskompis Ching till västkusten. Eftersom tågresan dit tog lite mer än tre timmar så passade vi på att övernatta på hostel och se två städer på en helg. Det var roligt att se lite mer av Storbritannien och Bath blev min favorit medan Bristol inte riktigt var som jag hade tänkt mig men det var ändå kul att se! 

 

Godmorgon! Varje morgon när jag vaknar brukar jag tänka tillbaka på vad jag har drömt den natten, eftersom jag drömmer tydliga drömmar nästan varje natt. Idag fick jag mig en trevlig överraskning då hela min dröm var på engelska. Den handlade inte om något speciellt "engelskt", bara att alla pratade engelska istället för svenska. Det fick mig att stiga upp ur sängen med ett leende på läpparna denna morgon.  

 

Idag har jag varit här i Nottingham halva tiden, jag kan knappt förstå att det är sant. Det ska bli mysigt att komma hem men det är fortfarande så mycket jag vill hinna göra här, platser jag vill se och erfarenheter jag vill samla på mig. Det finns så mycket roligt och annorlunda att hitta på att jag tror jag måste inse att det krävs mer än en termin för att hinna se allt jag vill, men jag gör så gott jag kan under min tid här. Imorgon bitti ska jag och Ching åka på en weekend till västkusten där vi ska besöka städerna Bristol och Bath, det ser jag fram emot. Bristol är mest känt för sin street art och konstnären Banksy medan Bath är känt för sin vackra romerska arkitektur som har placerat staden på Unescos världsarvslista.

 

Ett smakprov på lite street art från Banksy: 

 

 

I skrivande stund sitter jag vid mitt skrivbord och är alldeles mätt i magen. Cecilé stod för middagen ikväll och bjöd på smarriga crêpes a la france, med nutella! På vägen hem från universitetet idag tog jag är liten promenad runt sjön och under tiden hann mörkret falla över Nottingham. Trent building lyste så fint så jag var tvungen att knäppa ett kort. Och ett kort på Lakeside Art Centre. Och ett kort på området där jag bor. Det blir mörkt så fruktansvärt fort nu när det är vintertid. Redan klockan sex har ljuset sagt godnatt. 

I mina hörlurar går just nu den här låten på repeat: James Blake – Retrograde

 

Att bo i korridor innebär att dela kök med fem andra personer, något som kändes lite skrämmande innan min avresa. Tänk om alla vill laga mat samtidigt? Hur ska man få plats på en hylla? (bara jag och Simon brukar ju knappt få plats i ett kylskåp) Tänk om någon i korridoren är fruktansvärt ohygienisk i köket? osv osv.. Dessa tankar snurrade i mitt huvud innan jag flyttade in i mitt lilla rum här på Broadgate Park. Det visade sig att det var slöseri på tankeverksamhet för allting har fungerat alldeles utmärkt hittills och jag tycker det är roligt att så fort man är sugen på sällskap är det bara att gå ut i köket. Ordspråket att man inte vet förrän man har provat stämmer ännu en gång. Enda nackdelen jag kan komma på med gemensamt kök är att det ibland luktar så mycket godare om de andras mat än min egen, vilket gör att jag bara vill hugga in i deras mat istället.. Speciellt en tjej som brukar laga asiatisk mat, det luktar alltid så smarrigt!

 

Än så länge har vi haft två korridors-middagar. Den första stod jag och Therése för och vi ville bjuda på något typiskt svenskt och vad är då inte bättre än kötbullar, potatis och brunsås. Till vår stora förtvivland fanns det varken lingon eller lingonsylt att få tag i, men trots en enligt oss okomplett maträtt tyckte våra korridorsvänner att det var riktigt gott! Dock så hade alla utom en av dem ätit köttbullar på Ikea innan så det var ingen revolutionernande nyhet för dem. Den andra middagen bjöd Gemma från Australien/Kina på. Hon hade gjort olika sorters dumplings (små degbollar med valfri fyllning, lite likt kroppkakor fast utan potatis). Jag hade hört talas om dumplings innan men aldrig ätit det så det var roligt att testa, och gott var det också. Imorgon kväll ska Cecilé och hennes kompis som också är från Frankrike bjuda på crêpes, det ser jag fram emot!

Igår kväll hade vi blockparty, en fest för alla som bor i vårt hus (Hazels). Det var en trevlig tillställning och jag insåg att det var betydligt fler än jag trodde som jag inte hade mött alls tidigare, så det var en rolig överraskning. Efter en halvtimme med lite obekväma artighets konversationer och folk i rader längs med väggarna blev det riktigt härlig stämmning! Jag träffade väldigt många härliga människor ståendes där på korridorens heltäckningsmatta. Det disskuterades allt från societies, resor och break-ups till reklambranchen och Kinas censur av sociala medier så som Facebook. Att tillägas är att jag pratade om detta med en tjej från Kina och en från Korea, det var minst sagt intressant och lärorikt! 

Förra helgen var Simon här på besök och gudars vad jag har saknat honom. Vi hade en så underbart bra helg att jag tyckte han kunde stannat kvar och bott här i mitt rum med mig. Men vi båda visste ju att det inte gick så vi passade på att njuta ordentligt av att få umgås de dagar vi hade. Vi åt på fina restauranger, tittade på lite turistattraktioner och promenerade runt i ett höstigt Nottingham. Jag tänkte dela med mig av några bilder från en av de finaste helgerna i mitt liv.  

 

Istället spelade vi lite spel i hopp om att vinna ett bamsestort gosedjur att krama om natten. Det fanns många roliga spel, nästan inget var bara lotteri vilket var roligt men kanske inte till vår fördel. Det var allt från luftgevär, basket och potatiskastning till att fiska upp ankor ur en damm. Det var på den sistnämnda som vi båda fick napp och jag vann min kära lilla snögubbe som numera går under namnet Mr. Snowman och bor med mig i mitt lilla rum. Att det sedan var vinst varje gång på det spelet hör ju inte historian till..

Godnatt från mig och Mr Snowman!

 

Nu var det ett tag sedan jag skrev här sist. Det har varit fullt upp med att plugga och vardagslivet har verkligen dragit igång här nu men jag försöker att fortsätta göra saker så det inte blir för mycket vardag. Efter min första vecka här skrev jag ett inlägg som jag av någon anledning aldrig publicerade, tänkte dela med mig av det nu även om det är aningen inaktuellt då det handlar om uppstarten.

 

                                                                         ***

 

Här på Nottinghams University har de något som kallas för Week One, det är till för alla som börjar sitt första år på universitetet, alla så kallade freshers. När vi anlände till vårt boende på Broadgate Park fick vi ett neongult obekvämt armband att sätta på vår handled. Armbandet gav oss tillåtelse att gå på alla aktiviteter som ordnades under veckan. Första veckan skiljer sig ganska mycket från hur det var att börja universitetet i Sverige. Här fanns det varje dag flera aktiviteter att välja på, beroende på vad man var sugen på att göra för stunden. Det erbjöds pub quiz, komedi, filmvisning och festligheter, någonting för alla intressen. En stor skillnad från hur det gick till i Linköping är att här är det dem som bor på samma område som man gör aktiviteter med, inte program/kurs-kamraterna. De är väldigt stolta över vilket område man tillhör vilket blev uppenbart för oss när vi åkte buss och hörde någon support-liknande sång om hur bra Broadgate Park var och hur dåliga andra "halls" var.

 

Än så länge har jag har umgåtts väldigt mycket med andra utbytesstudenter eftersom vi alla bor i samma hus. Det är ganska skönt faktiskt eftersom de brittiska studenterna bara är 18 år när de börjar plugga på universitetet medan de flesta utbytesstudenter är äldre. Att det är en sådan skillnad på att vara 18 och 22 var en ny insikt för min del. Det har funnits ett antal stunder då jag genuint har känt mig gammal här, men det kanske har mer med mentalitet än siffror att göra. Jag är ju trots allt tjejen som blev kallad pensionär (av en pensionär) när jag var tretton år. Vilket som, så trivs jag med det.

 

Min Week One har varit väldigt rolig. Den startade med ett back-to-school-party och på vägen dit träffade vi flera utbytesstudenter som bor i samma hus som oss. Med nördglasögon och grön klänning dansade vi hela kvällen på ett trångt och extremt svettigt dansgolv.  

 

Andra aktiviteten jag gick på under Week One var en hypnosshow. Jag hade aldrig varit på något liknande innan så visste inte vad jag skulle förvänta mig. Det visade sig vara väldigt underhållande mer åt det komiska än seriösa hållet. Om de utvalda ur publiken bara var riktigt bra skådespelare eller blev hypnotiserade är en annan fråga.. 

 

Här på området där jag bor bjöds det på BBQ en dag under Week One. Vi var inte sena med att hugga in på varsin hamburgare och sitta i solen och äta. Utöver mat så bjöds det även på rosa sockervadd som vi såklart var tvugna att smaka. Sittandes på en bänk i solen med en varsin sockervaddspinne i handen såg det nog snarare ut som att vi hade börjat lågstadiet än universitetet.

 

 

 

 

 

Som avslutining på en intensiv men rolig första vecka var vi ett gäng utbytesstudenter som promenerade till Wollaton Hall. Det är ett slott och en stor park som ligger alldeles i närheten av vårt boende och universitetet. Det är också den plats där den nyaste Batman filmen spelades in vilket många fascinerades över, jag lite mindre eftersom jag inte har sett filmen. Det var otroligt vackert där och förhoppningsvis blir det mer promenader dit. Vädret var fint och vi hade hört att det skulle regna kommande vecka så vi passade på att ligga i gräset och njuta av solen.

 

I måndags var första mötet på skolan, vi hämtade välkomstpaket med info om hur man registrerar sig, läste blanketterna, blev förvirrade, gick tillbaka och frågade frågor, blev mer förvirrade osv. Ungefär så såg min måndag ut fram till klockan två då vi gick på en presentation för alla utbyesstudenter om hur den byråkratiska delen går till. Efter att ha gått på flertalet informationsmöten kan jag nu andas ut och invänta måndagens kursstart. Det ska bli spännande och jag ser faktiskt fram emot att börja plugga nu. Det beror delvis på att jag är en studienörd men också att jag bara valde kurser utifrån intresse istället för det som är "bra att ha". Jag fick plats på de kurser jag hade önskat att läsa så den här hösten kommer jag gräva ner mig i följande:

• Intervention in Africa
• International Politics of Race
• Cognitive Psychology

 

Idag har det gått nio dagar sedan jag lämnade Sverige och det känns som att jag har varit här i en evighet redan. Det har varit nio väldigt intensiva dagar och vi har hunnit göra mycket. Det känns väldigt skönt att jag och Therése bodde inne i centrum några dagar och orienterade oss innan vi flyttade in här på Broadgate Park i söndags. Nu har vi koll på bussar in till stan, hittar någorlunda bra i centrum och har sett en del turistgrejer så vi kan bara fokusera på studierna och korridorslivet en tid framöver. Bloggandet har fått vila några dagar då jag knappt har haft tid att reflektera över vad som händer, än mindre skriva ner vad som händer. Men nu tänkte jag ta mig tid att berätta lite hur de första dagarna har varit. 

 

LÖRDAG. Efter att ha dansat discodans hela fredagsnatten vaknade jag trött och aningens spänd för lördagen var nämligen den dag vi skulle få hämta nyckeln till vårt boende. Med en varsin resväska släpandes bakom ryggen promenerade vi till Victoria centre där vi trodde att bussarna gick ifrån men icke, så vi fick lite mindre glada släpa vidare på de tunga väskorna. Plötsligt får vi se vår buss åka förbi men den stannar inte på någon av hållplatserna på den gatan vi befinner oss vilket resulterar i att vi, i ett desperat försök att se vart den stannar, halvspringer efter bussen men tappar bort den bakom ett gatuhörn. Vi fortsätter vidare i hopp om att hitta busshålssplatsen med rätt nummer men istället får vi se en märklig situation. En man kommer springande i full fart mitt i gatan, han håller något guldigt i handen och strax där efter kommer en annan man utspringandes från en butik och ropar "Stop that man!". En gående på andra sidan trottoaren försöker stoppa mannen men misslyckas och de båda ramlar ner på asfalten. Mannen som verkar vara på flykt reser sig snabbt upp och fortsätter att springa i full fart, men han hinner inte långt förrän en annan gående sticker ut benet framför honom och fäller krokben. Återigen ramlar båda men den här gången hinner några andra fram för att hålla fast tjuven. Att tilläga är att jag och Therése stod som fågelholkar och bara undrade vad som hände, det kändes som vi var i en film eller nått. Ibland känns allt lite som en film här, jag tror det är mycket den brittiska accenten som gör det. Efter att ha blivit förvirrade av storstadstrafiken och bevittnat civilkurage mitt på blanka dagen hittade vi rätt buss och efter en kort registrering hade vi äntligen varsin nyckel i handen. 

 

I vår korridor var det inga andra som var där på lördagen så vi lämnade väskorna och åkte till Ikea för att storhandla. Det fanns verkligen ingenting i köket så det blev en del grejer i vår kundvagn, vilket känns ganska surt eftersom det inte är någonting vi kan ta med hem. En liten intressant parentes var att det är 21 års åldersgräns på att köpa knivar här, vanliga små hushållsknivar alltså. Med en varsin full blå Ikeakasse åkte vi tillbaka till hotellet i en ännu fullare buss.

 

SÖNDAG. Nu var det dags, inflytt på riktigt. Vi var så stressade över att vi skulle hinna handla mat innan vi var tvugna att checka ut på hotellet så nerverna hann aldrig riktigt komma upp till ytan men jag tror de fanns där ändå. Efter att ha gjort ett tappert försök att släpa ca 20 kg väska plus en full ikeakasse till bussen insåg vi hur dumsnåla vi var och tog taxi istället, vilket det definitivt var värt då taxi inte ens är dyrt här. 

 

När vi anlände till korridoren möttes vi av två tjejer från Australien och senare under dagen droppade det in en tjej från Frankrike och en från Österrike. Så vi är ett gäng på sex tjejer som alla verkar trevliga tycker jag. På söndagkvällen packade vi bara upp våra grejer och var på en välkomstgrej där diverse viktiga personer höll tal. 

 

Som avslutning kommer lite mobilbilder från mitt rum som jag inte alls gillade till en början men som känns helt okej nu.

 

Fredagen var en lugn men ändå händelserik dag. Solen lyste så vi startade dagen med en promenad till St Marys Church där det sägs att Robin Hood blev tillfångatagen. Har jag nämnt att Robin Hood är något av ett helgon här, han är överallt i nutid som dåtid.  

Idag vaknade vi upp till ett grått och regningt Nottingham så vi startade dagen med att gå in i affären bredvid hotellet och införskaffa ett paraply. Sedan trotsade vi regnet och tog bussen till universitetsområdet för att spana in platsen där vi kommer att spendera våra höstdagar. Väl framme blev jag helt lyrisk av hur fint och maffigt campus var. Universitetet ligger precis vid en sjö och det är väldigt fin natur runtomkring byggnaderna. Vi gick in ett av husen som tycks vara en samlingsplats för att äta lunch då det fanns flera restauranger. Efter att ha fått lite mat i magen gick vi vidare för att titta på byggnaderna för respektive ämnesområde. Dessa var inte i närheten av den standard som det är på huvudbyggnaderna, därför fastnade de inte heller på någon av mina bilder men jag har ju ett tag på mig att lyckas få ett kort på de hus där jag håller till. 

 

Utöver att besöka universitet så tittade vi även in på Broadgate Park där vi ska flytta in i helgen. Området såg helt okej ut och låg bara cirka tio minuters gångväg från campus. 

 

 

 

Såhär fina hus finns det gott om!