Två veckor. Det är allt som återstår av min tid här i Nottingham. Det känns konstigt att så lång tid har flugit förbi och jag har en känsla av att tiden kommer gå om möjligt ännu fortare nu i slutet. Det är med blandade känslor jag klickade på bekräfta betalning efter att ha tagit mig igenom Ryanairs alla reklamsidor. En del av mig har längtat hem hela tiden och den delen tycker det ska bli så skönt och mysigt att komma hem igen, framförallt för att få träffa min saknade familj och vänner. Men en annan del av mig har trivts så himla bra här både med staden, kulturen och människorna jag har träffat. Att åka härifrån innebär mer än återförening hemma i Sverige, det innebär ett jag-vet-inte-om-vi-ses-igen-hejdå till alla jag träffat här vilket känns ledsamt, speciellt de härliga tjejer som jag har bott med den här terminen. Förhoppningsvis kommer vi att ses någon gång igen (har ju fått ytterligare anledning att vilja åka till Paris och Australien) men det blir aldrig mer att vardagligt träffas i köket.

 

Förutom människorna jag träffat här så finns det mycket mer jag kommer att sakna. Jag kommer sakna alla möjligheter som är en del av storstadslivet, att det alltid finns något att göra om man känner för det. Många event fredag som tisdag, restauranger/barer överallt, resor, vandringar ja det finns alltid något att göra för alla smaker. Jag kommer också att sakna prisnivån som gör det möjligt att nyttja alla dessa möjligheter. Att leva här är billigt när man kommer från ett dyrt land som Sverige. Allt från mat på Tesco till event till kläder till alkohol (galet billigt på clubarna, 15 kr för en shot... bra eller dåligt lämnar jag osagt) är billigare än hemma. Som student hör det till att varje gång betalkortet dras i mitten av månaden höra en liten röst inombords säga "jag borde inte..", men här har jag sluppit den känslan, lyx!

 

En av de största sakerna som jag kommer att sakna med Nottingham och Storbritannien överlag är deras öppenhet. Människor här är mycket mer öppna än hemma i Sverige. Att prata med en främling anses inte märkligt utan faller sig naturligt och har även börjat göra så för mig. När Therése och jag åkte buss in till stan vittnade vi en ca 30årig proper kvinna ge livsråd till en yngre student. Hon hade lyssnat på hans konversation med sin kvinnliga medresenär och när medresenärer stigit av säger hon vänligt till studenten att "det finns mer i livet än studier, du måste njuta av livet det värdesätter också arbetsgivare, de vill inte ha någon som har toppbetyg de vill ha rätt personlighet". Det slutar med att de har en liten konversation och studenten avslutar med att säga "Tack jag uppskattar att du säger det" innan han stiger av bussen. Therése och jag såg på varandra med förvånad min och utan att säga ett ord visste vi vad den andra tänkte, "det där skulle aldrig hända i Sverige". Det här var kanske ett av de lite mer extrema fallen men det är svårt att förklara den öppenhet och vänlighet som finns överallt. Frågar man en främling om hjälp är det mest troligt att de inte släpper en ur sikte förren de lyckats hjälpa till, om det så innebär att följa med hela vägen till busshållsplatsen eller att rita på en karta. Denna öppenhet och vänlighet är svår att inte anamma eftersom den finns överallt. Jag som i vanliga fall brukar vara blyg finner mig trivas i situationer som för tre månader sedan skulle gjort mig obekväm, en känsla som jag hoppas kommer att finnas kvar när jag kommer hem. Så bli inte förvånade om jag tackar busschauffören när jag går av bussen, frågar allt och alla om hjälp eller ber om ursäkt för minsta lilla. 

 

Så det är både med lättnad och en klump i magen som jag kommer att sätta mig på flyget härifrån. Lättnad för att äntligen få komma hem till min kära sambo och lägenheten, ledsamt för att jag har trivts så himla bra och haft så roligt under min tid här så jag inte vill att den ska ta slut.