Nu börjar förberedelserna inför hösten lida mot sitt slut och tur är väl det eftersom det bara är tre dagar kvar till avfärd. Resväskorna står nästintill färdigpackade i hallen och väntar på att flyga till England med mig. Det enda som återstår är att packa det sista och skriva ut flygbiljetten sen är jag är good to go. Jag inbillar mig att det är lika bra att slänga in lite engelska uttryck här och var så kanske det inte blir lika chockartat när jag ska ha min första riktiga konversation på engelska. Jag ser nämligen framför mig hur jag stapplar på orden och stammar fram något som låter likt en brusig radiokanal där man bara hör vart annat ord, samtidigt som jag möts av frågande blickar "what the hell did she just say??!". Men sen tänker jag att vad gör väl det, om jag nu låter som en kråka eller kanske måste fråga samma sak tre gånger innan glödlampan tänds så till slut har jag ju förhoppningsvis lärt mig något vilket är målet med hela den här resan. Och vilket sätt är bättre att inleda en konversation med än ett gott skratt? Att skrattet sedan är åt mig, det kan jag ta. 

 

Det finns mycket som gör mig nervös inför den här hösten, språket minst sagt, men faktiskt ingenting som inte är blandat med en viss känsla av spänning och längtan. Jag längtar efter allt från att bo i kollektiv, gå med i societies till att gräva ner näsan i kurslitteraturen och spendera en hel dag i biblioteket. Jag längtar också efter att få besök av min kära sambo i mitten av september. Summasumarum, jag tror att den här hösten kommer bli fin. Nu ska jag nujta ordentligt av mina sista dagar hemma med vänner och familj.