Idag har det gått nio dagar sedan jag lämnade Sverige och det känns som att jag har varit här i en evighet redan. Det har varit nio väldigt intensiva dagar och vi har hunnit göra mycket. Det känns väldigt skönt att jag och Therése bodde inne i centrum några dagar och orienterade oss innan vi flyttade in här på Broadgate Park i söndags. Nu har vi koll på bussar in till stan, hittar någorlunda bra i centrum och har sett en del turistgrejer så vi kan bara fokusera på studierna och korridorslivet en tid framöver. Bloggandet har fått vila några dagar då jag knappt har haft tid att reflektera över vad som händer, än mindre skriva ner vad som händer. Men nu tänkte jag ta mig tid att berätta lite hur de första dagarna har varit. 

 

LÖRDAG. Efter att ha dansat discodans hela fredagsnatten vaknade jag trött och aningens spänd för lördagen var nämligen den dag vi skulle få hämta nyckeln till vårt boende. Med en varsin resväska släpandes bakom ryggen promenerade vi till Victoria centre där vi trodde att bussarna gick ifrån men icke, så vi fick lite mindre glada släpa vidare på de tunga väskorna. Plötsligt får vi se vår buss åka förbi men den stannar inte på någon av hållplatserna på den gatan vi befinner oss vilket resulterar i att vi, i ett desperat försök att se vart den stannar, halvspringer efter bussen men tappar bort den bakom ett gatuhörn. Vi fortsätter vidare i hopp om att hitta busshålssplatsen med rätt nummer men istället får vi se en märklig situation. En man kommer springande i full fart mitt i gatan, han håller något guldigt i handen och strax där efter kommer en annan man utspringandes från en butik och ropar "Stop that man!". En gående på andra sidan trottoaren försöker stoppa mannen men misslyckas och de båda ramlar ner på asfalten. Mannen som verkar vara på flykt reser sig snabbt upp och fortsätter att springa i full fart, men han hinner inte långt förrän en annan gående sticker ut benet framför honom och fäller krokben. Återigen ramlar båda men den här gången hinner några andra fram för att hålla fast tjuven. Att tilläga är att jag och Therése stod som fågelholkar och bara undrade vad som hände, det kändes som vi var i en film eller nått. Ibland känns allt lite som en film här, jag tror det är mycket den brittiska accenten som gör det. Efter att ha blivit förvirrade av storstadstrafiken och bevittnat civilkurage mitt på blanka dagen hittade vi rätt buss och efter en kort registrering hade vi äntligen varsin nyckel i handen. 

 

I vår korridor var det inga andra som var där på lördagen så vi lämnade väskorna och åkte till Ikea för att storhandla. Det fanns verkligen ingenting i köket så det blev en del grejer i vår kundvagn, vilket känns ganska surt eftersom det inte är någonting vi kan ta med hem. En liten intressant parentes var att det är 21 års åldersgräns på att köpa knivar här, vanliga små hushållsknivar alltså. Med en varsin full blå Ikeakasse åkte vi tillbaka till hotellet i en ännu fullare buss.

 

SÖNDAG. Nu var det dags, inflytt på riktigt. Vi var så stressade över att vi skulle hinna handla mat innan vi var tvugna att checka ut på hotellet så nerverna hann aldrig riktigt komma upp till ytan men jag tror de fanns där ändå. Efter att ha gjort ett tappert försök att släpa ca 20 kg väska plus en full ikeakasse till bussen insåg vi hur dumsnåla vi var och tog taxi istället, vilket det definitivt var värt då taxi inte ens är dyrt här. 

 

När vi anlände till korridoren möttes vi av två tjejer från Australien och senare under dagen droppade det in en tjej från Frankrike och en från Österrike. Så vi är ett gäng på sex tjejer som alla verkar trevliga tycker jag. På söndagkvällen packade vi bara upp våra grejer och var på en välkomstgrej där diverse viktiga personer höll tal. 

 

Som avslutning kommer lite mobilbilder från mitt rum som jag inte alls gillade till en början men som känns helt okej nu.