Förra helgen var Simon här på besök och gudars vad jag har saknat honom. Vi hade en så underbart bra helg att jag tyckte han kunde stannat kvar och bott här i mitt rum med mig. Men vi båda visste ju att det inte gick så vi passade på att njuta ordentligt av att få umgås de dagar vi hade. Vi åt på fina restauranger, tittade på lite turistattraktioner och promenerade runt i ett höstigt Nottingham. Jag tänkte dela med mig av några bilder från en av de finaste helgerna i mitt liv.  

 

Istället spelade vi lite spel i hopp om att vinna ett bamsestort gosedjur att krama om natten. Det fanns många roliga spel, nästan inget var bara lotteri vilket var roligt men kanske inte till vår fördel. Det var allt från luftgevär, basket och potatiskastning till att fiska upp ankor ur en damm. Det var på den sistnämnda som vi båda fick napp och jag vann min kära lilla snögubbe som numera går under namnet Mr. Snowman och bor med mig i mitt lilla rum. Att det sedan var vinst varje gång på det spelet hör ju inte historian till..

Godnatt från mig och Mr Snowman!

 

Nu var det ett tag sedan jag skrev här sist. Det har varit fullt upp med att plugga och vardagslivet har verkligen dragit igång här nu men jag försöker att fortsätta göra saker så det inte blir för mycket vardag. Efter min första vecka här skrev jag ett inlägg som jag av någon anledning aldrig publicerade, tänkte dela med mig av det nu även om det är aningen inaktuellt då det handlar om uppstarten.

 

                                                                         ***

 

Här på Nottinghams University har de något som kallas för Week One, det är till för alla som börjar sitt första år på universitetet, alla så kallade freshers. När vi anlände till vårt boende på Broadgate Park fick vi ett neongult obekvämt armband att sätta på vår handled. Armbandet gav oss tillåtelse att gå på alla aktiviteter som ordnades under veckan. Första veckan skiljer sig ganska mycket från hur det var att börja universitetet i Sverige. Här fanns det varje dag flera aktiviteter att välja på, beroende på vad man var sugen på att göra för stunden. Det erbjöds pub quiz, komedi, filmvisning och festligheter, någonting för alla intressen. En stor skillnad från hur det gick till i Linköping är att här är det dem som bor på samma område som man gör aktiviteter med, inte program/kurs-kamraterna. De är väldigt stolta över vilket område man tillhör vilket blev uppenbart för oss när vi åkte buss och hörde någon support-liknande sång om hur bra Broadgate Park var och hur dåliga andra "halls" var.

 

Än så länge har jag har umgåtts väldigt mycket med andra utbytesstudenter eftersom vi alla bor i samma hus. Det är ganska skönt faktiskt eftersom de brittiska studenterna bara är 18 år när de börjar plugga på universitetet medan de flesta utbytesstudenter är äldre. Att det är en sådan skillnad på att vara 18 och 22 var en ny insikt för min del. Det har funnits ett antal stunder då jag genuint har känt mig gammal här, men det kanske har mer med mentalitet än siffror att göra. Jag är ju trots allt tjejen som blev kallad pensionär (av en pensionär) när jag var tretton år. Vilket som, så trivs jag med det.

 

Min Week One har varit väldigt rolig. Den startade med ett back-to-school-party och på vägen dit träffade vi flera utbytesstudenter som bor i samma hus som oss. Med nördglasögon och grön klänning dansade vi hela kvällen på ett trångt och extremt svettigt dansgolv.  

 

Andra aktiviteten jag gick på under Week One var en hypnosshow. Jag hade aldrig varit på något liknande innan så visste inte vad jag skulle förvänta mig. Det visade sig vara väldigt underhållande mer åt det komiska än seriösa hållet. Om de utvalda ur publiken bara var riktigt bra skådespelare eller blev hypnotiserade är en annan fråga.. 

 

Här på området där jag bor bjöds det på BBQ en dag under Week One. Vi var inte sena med att hugga in på varsin hamburgare och sitta i solen och äta. Utöver mat så bjöds det även på rosa sockervadd som vi såklart var tvugna att smaka. Sittandes på en bänk i solen med en varsin sockervaddspinne i handen såg det nog snarare ut som att vi hade börjat lågstadiet än universitetet.

 

 

 

 

 

Som avslutining på en intensiv men rolig första vecka var vi ett gäng utbytesstudenter som promenerade till Wollaton Hall. Det är ett slott och en stor park som ligger alldeles i närheten av vårt boende och universitetet. Det är också den plats där den nyaste Batman filmen spelades in vilket många fascinerades över, jag lite mindre eftersom jag inte har sett filmen. Det var otroligt vackert där och förhoppningsvis blir det mer promenader dit. Vädret var fint och vi hade hört att det skulle regna kommande vecka så vi passade på att ligga i gräset och njuta av solen.

 

I måndags var första mötet på skolan, vi hämtade välkomstpaket med info om hur man registrerar sig, läste blanketterna, blev förvirrade, gick tillbaka och frågade frågor, blev mer förvirrade osv. Ungefär så såg min måndag ut fram till klockan två då vi gick på en presentation för alla utbyesstudenter om hur den byråkratiska delen går till. Efter att ha gått på flertalet informationsmöten kan jag nu andas ut och invänta måndagens kursstart. Det ska bli spännande och jag ser faktiskt fram emot att börja plugga nu. Det beror delvis på att jag är en studienörd men också att jag bara valde kurser utifrån intresse istället för det som är "bra att ha". Jag fick plats på de kurser jag hade önskat att läsa så den här hösten kommer jag gräva ner mig i följande:

• Intervention in Africa
• International Politics of Race
• Cognitive Psychology

 

Idag har det gått nio dagar sedan jag lämnade Sverige och det känns som att jag har varit här i en evighet redan. Det har varit nio väldigt intensiva dagar och vi har hunnit göra mycket. Det känns väldigt skönt att jag och Therése bodde inne i centrum några dagar och orienterade oss innan vi flyttade in här på Broadgate Park i söndags. Nu har vi koll på bussar in till stan, hittar någorlunda bra i centrum och har sett en del turistgrejer så vi kan bara fokusera på studierna och korridorslivet en tid framöver. Bloggandet har fått vila några dagar då jag knappt har haft tid att reflektera över vad som händer, än mindre skriva ner vad som händer. Men nu tänkte jag ta mig tid att berätta lite hur de första dagarna har varit. 

 

LÖRDAG. Efter att ha dansat discodans hela fredagsnatten vaknade jag trött och aningens spänd för lördagen var nämligen den dag vi skulle få hämta nyckeln till vårt boende. Med en varsin resväska släpandes bakom ryggen promenerade vi till Victoria centre där vi trodde att bussarna gick ifrån men icke, så vi fick lite mindre glada släpa vidare på de tunga väskorna. Plötsligt får vi se vår buss åka förbi men den stannar inte på någon av hållplatserna på den gatan vi befinner oss vilket resulterar i att vi, i ett desperat försök att se vart den stannar, halvspringer efter bussen men tappar bort den bakom ett gatuhörn. Vi fortsätter vidare i hopp om att hitta busshålssplatsen med rätt nummer men istället får vi se en märklig situation. En man kommer springande i full fart mitt i gatan, han håller något guldigt i handen och strax där efter kommer en annan man utspringandes från en butik och ropar "Stop that man!". En gående på andra sidan trottoaren försöker stoppa mannen men misslyckas och de båda ramlar ner på asfalten. Mannen som verkar vara på flykt reser sig snabbt upp och fortsätter att springa i full fart, men han hinner inte långt förrän en annan gående sticker ut benet framför honom och fäller krokben. Återigen ramlar båda men den här gången hinner några andra fram för att hålla fast tjuven. Att tilläga är att jag och Therése stod som fågelholkar och bara undrade vad som hände, det kändes som vi var i en film eller nått. Ibland känns allt lite som en film här, jag tror det är mycket den brittiska accenten som gör det. Efter att ha blivit förvirrade av storstadstrafiken och bevittnat civilkurage mitt på blanka dagen hittade vi rätt buss och efter en kort registrering hade vi äntligen varsin nyckel i handen. 

 

I vår korridor var det inga andra som var där på lördagen så vi lämnade väskorna och åkte till Ikea för att storhandla. Det fanns verkligen ingenting i köket så det blev en del grejer i vår kundvagn, vilket känns ganska surt eftersom det inte är någonting vi kan ta med hem. En liten intressant parentes var att det är 21 års åldersgräns på att köpa knivar här, vanliga små hushållsknivar alltså. Med en varsin full blå Ikeakasse åkte vi tillbaka till hotellet i en ännu fullare buss.

 

SÖNDAG. Nu var det dags, inflytt på riktigt. Vi var så stressade över att vi skulle hinna handla mat innan vi var tvugna att checka ut på hotellet så nerverna hann aldrig riktigt komma upp till ytan men jag tror de fanns där ändå. Efter att ha gjort ett tappert försök att släpa ca 20 kg väska plus en full ikeakasse till bussen insåg vi hur dumsnåla vi var och tog taxi istället, vilket det definitivt var värt då taxi inte ens är dyrt här. 

 

När vi anlände till korridoren möttes vi av två tjejer från Australien och senare under dagen droppade det in en tjej från Frankrike och en från Österrike. Så vi är ett gäng på sex tjejer som alla verkar trevliga tycker jag. På söndagkvällen packade vi bara upp våra grejer och var på en välkomstgrej där diverse viktiga personer höll tal. 

 

Som avslutning kommer lite mobilbilder från mitt rum som jag inte alls gillade till en början men som känns helt okej nu.

 

Nu börjar förberedelserna inför hösten lida mot sitt slut och tur är väl det eftersom det bara är tre dagar kvar till avfärd. Resväskorna står nästintill färdigpackade i hallen och väntar på att flyga till England med mig. Det enda som återstår är att packa det sista och skriva ut flygbiljetten sen är jag är good to go. Jag inbillar mig att det är lika bra att slänga in lite engelska uttryck här och var så kanske det inte blir lika chockartat när jag ska ha min första riktiga konversation på engelska. Jag ser nämligen framför mig hur jag stapplar på orden och stammar fram något som låter likt en brusig radiokanal där man bara hör vart annat ord, samtidigt som jag möts av frågande blickar "what the hell did she just say??!". Men sen tänker jag att vad gör väl det, om jag nu låter som en kråka eller kanske måste fråga samma sak tre gånger innan glödlampan tänds så till slut har jag ju förhoppningsvis lärt mig något vilket är målet med hela den här resan. Och vilket sätt är bättre att inleda en konversation med än ett gott skratt? Att skrattet sedan är åt mig, det kan jag ta. 

 

Det finns mycket som gör mig nervös inför den här hösten, språket minst sagt, men faktiskt ingenting som inte är blandat med en viss känsla av spänning och längtan. Jag längtar efter allt från att bo i kollektiv, gå med i societies till att gräva ner näsan i kurslitteraturen och spendera en hel dag i biblioteket. Jag längtar också efter att få besök av min kära sambo i mitten av september. Summasumarum, jag tror att den här hösten kommer bli fin. Nu ska jag nujta ordentligt av mina sista dagar hemma med vänner och familj.  

 

 

En vecka och två dagar, det är allt som återstår innan jag flyttar mitt pick och pack till Nottingham, England. Det är över ett halvår sedan som jag spenderade varje ledig minut med att läsa om univeristet i världens alla hörn. Trots överväldigande antalet möjligheter tog det inte lång tid för mig att fastna för just University of Nottingham. Anledningen: de har ett stort utbud av intressanta statsvetenskapliga kurser och min önskan var att plugga i ett engelskttalande land för att utveckla språket så mycket som möjligt. Ska jag vara helt ärlig tänkte jag lite i banorna "Nottingham eller ingenting alls".   

 

Nu sitter jag alltså här, sju månader senare, och räknar ner dagarna. Tänk så det kan gå, från att noga skriva ihop en ansökan och lusläsa minst tjugo gånger, till att bli antagen till mitt förstahandsval, till att snart faktiskt åka iväg. Det är med blandade känslor jag möter den här kommande terminen. En vecka och två dagar är vad som återstår innan jag ska säga hejdå till nära och kära hemma i Sverige, men det är också den korta tid som är kvar innan jag får testa leva en dröm. 

 

För att hålla er där hemma uppdaterade om vad som försigår tänkte jag skriva i den här bloggen under min termin som utbytesstudent. Jag önskar att jag kunde ge några föraningar om vad bloggen kommer att handla om, men jag har verkligen ingen aning om vad som väntar mig i höst. Allt jag vet är att jag ser fram emot att ta reda på det och dela med mig av erfarenheterna, både positiva och mindre positiva!

 

Om det är något jag har lärt mig under min tid som student så är det att Wikipedia är en alldeles utmärkt förstakälla, så här finns en länk för den som är nyfiken på University of Nottingham.

 

Välkommen och på återseende!

Pernilla